Amaarae har alltid varit att Flicka: Overk av regler, genreinjer eller om hennes röst någonsin var ”konventionellt” lämpad för rampljuset. Hennes 2020-debutalbum ’The Angel You Don’t Know’ suddiga Afrobeats, Alté och Punkish Electronics med hårt förtroende, och dess uppföljare-2023: s ’Fountain Baby’-skiktade arabiska skalor och R&B till surrealistisk pop, cementerade henne som Ghanas avantgarde-pop-juggernaut.
Den förra Zona Musical Star, dock, steg helt in i hennes popstar -era på hennes svimlande headrush på ett tredje album, ’Black Star’. Titeln i sig är en trippel entender, som nickar till Ghanas pan-afrikanska emblem, svart diaspora som roten till dansmusik och hennes egen uppgång till stjärna. Med ett superteam av gäster – inklusive Naomi Campbell, Bree Runway och Charlie Wilson – bygger Amaarae en spännande främmande värld som dyrkar dansgolvet när hon går vild för kärlek, oavsett hur övergivande, djup, flyktig eller längtan.
På den stärkande ’MS60’ – ett nick till det populära Noughties -modemärket Miss Sixty – stagar Amaarae runt medan de glidande borrsyntorna skivar genom skitterande afrobeats slagverk, och djupa Amapiano -trummor flumlar som Runway Thunder. Naomi Campbell går in-inte som sångare, utan som en catwalk-general-befälhavande, samsignerande och hyping Amaarae Up (“Pivot Pose… Bitch … tjäna … gå”), förvandla spåret till en masterclass i poise och kraft: nyckelingredienser för självkärlek.
https://www.youtube.com/watch?v=cfc6miusxwg
Sedan finns det en blixt av fara mitt i den höga glam och kemiska eufori som kurser genom ”Black Star”. På ’She Is My Drug’ vänder Amaarae kören från Cher’s ikoniska ’Believe’ (”Tror du på kärlek från drogerna?”) för en orädd utforskning av längtan och självförstörelse som känns både livlig och universellt relatabel, för-i detta fall-är romantik en frossig lyx som du fiender över.
Amaaraes besatthet av kärlek är också uppenbar någon annanstans. ’Dove Cameron’, uppkallad efter barnstjärnan-vände-pop-disruptor, är inte Disney-sötma alls när hon växlar mellan falsetto och en djupare, dominatrix-drag: ”Jag behöver en brat, hon gör vad hon vill / Om du har lite röv, kommer sedan fram.” På ’100drum’, som mörknar: Tamborzão slår kryp och Amaares röst sjunker ibland till ett lågt, robotiskt brum-mycket mer klippt och paranoid, särskilt när banan stiger upp i Jersey Club-inspirerat kaos.
’Kyss mig genom telefonen pt. 2 ’Med Pinkpantheress är där Amaarae är på hennes mest kärleks-svält. Över en omgivande, trance-tvättad flip av Sisqós ’Thong Song’, fångade duon Mewl genom parasocial längtan mellan törst och förtvivlan. Pinks vidögda desperation (”Finns det någon / någon, någon / någon där?”) Kollisioner med Amaares tvångshunger: ”Jag blötlägger mina favoritark / vid den tanke du skulle vara med mig.”.
Genom den sista sträckan realiseras Amaares fantasivärld fullt ut: konstig, kåt och inte begränsad till vad ”afrikansk pop” borde vara. ”Black Star” är inte det diasporiska skådespelet som hon ursprungligen antydde – det är en hedonistisk popkalibrator som träffar oavsett var du kommer ifrån. De ghananska nickarna är subtila, medan skivan lutar hårt in i Baile Funk, Trance och Jersey Club’s Jittery ryggrad. Det är mindre ett enhetligt kulturellt manifest och mer Amaarae som satsar på sitt krav på Afropops framtid: djärv, ofiltrerad och unapologetically hennes.
Information
- Skivbolag: Gyllene barn / interscope
- Utgivningsdatum: 8 augusti 2025
