Danny Brown har aldrig stannat i körfältet som folk försöker tvinga in honom på. Från den smutsiga psykedelian i hans 2016 kritiska älskling ’Atrocity Exhibition’ – en malström av brutna industriella beats och självbränning – till de grova bekännelserna på 2023 års ’Quaranta’, han har alltid balanserat Detroit-gris med det absurda och hyperfuturistiska. På hans sjunde album ’Stardust’, och hans första sedan rehab för att stävja alkohol- och droganvändning, återvänder raps udda till skarpare och tydligare än någonsin, redo att dela hans syn på vad ett popalbum borde vara.
Albumet inleds med ’The Book of Daniel’, där Brown – över sentimentala tangenter och lugn gitarr – lånar uthålligheten och triumfen i den bibliska fabeln om en ung pojke i lejonhålan: ”En Gud MC för han pratar genom mig / Bara ett kärl med ett meddelande / I sinom tid ska du se.” Efter att ha gått igenom sin bur av missbruk och nu medveten om sin egen kraft, inte längre förslavad av kaoset. Senare, på 8485-assisterade ”Flowers”, blir lejonen som en gång representerade hans problem symboler för överlevnad när Brown rappar om att bli en själv och förfölja sitt byte. Denna spänning – jag kontra jag, struktur kontra anarki – blir hjärtslagen för ”Stardust”.
Därifrån detonerar albumet till hyperpop och digital maximalism. ”Starburst” exploderar med utblåsta syntar och slagverk, Browns tecknade rasp skär sig genom skitrande 808:or och metalliska blomstrar. ”Copycats” med Underscores är den perfekta blandningen av 2010-talets lågkonjunkturpops frenetiska sorglösa natur och hyperpops glittrande briljans – glitchy och lekfull, men ändå full av rapbravader från Brown: ”Gör som jag gör, jag gör mina egna regler / Inga lögner, jag är sanningen när jag kliver in i båset.”
Genom hela rekordet ansluter han sig till de digitala radikalerna från EDM, hyperpop och digicore – Frost Children, Quadeca, Jane Remover och mer – men Brown förblir chefen. När han rikoschetterar genom ryckiga rave-pulser, sockerkorroderad popglans och kromfilmad klubbfuturism är Brown fortfarande omisskännligt sig själv – även om inte alla experiment landar perfekt. ’1999’ är nästan medvetet desorienterande: slitande skrik från den texanske gästen JOHNNASCUS krockar med Browns racingverser, mer yrselinducerande snarare än melodiösa. ”Whatever The Case” bländar av implosivt, hypnotiskt roligt innan det fördärvas av IssBrokies slentrianmässiga kastande av F-slur, en påminnelse om att kaos inte alltid är dygdigt.
Men bakom allt stökigt ludd finns det något riktigt hjärta. På ”What You See” med Quadeca tystar Brown sin signaturleverans över en glittrande bakgrund för ett medvetet intimt ögonblick om självkänsla, lust och otrohet. ’The End’ och ’All4U’ står dock som albumets känslomässiga stödpunkt, där Browns konfessionella sårbarhet möter den fulla kraften av hans experimentella ambition. ’The End’ med Ta Ukrainka och Zheani börjar eftertänksam och hypnotisk, konfronterar missbruk, skam och självtvivel framifrån innan den bryter ut i ett frenetiskt, högoktanigt kluster av syntar, slagverk och orubblig energi – en sonisk representation av att klösa tillbaka från kanten. Efteråt är ’All4U’ ett strålande extranummer, rymligt men ändå jordat, nästan en välsignelse: tacksamhet för fans, för musik som frälsning, för förmågan att förvandla kaos till skapelse.
’Stardust’ är överlevnad i rörelse – en man som konfronterar sitt förflutna och navigerar en ny väg samtidigt som han vägrar att låta kanten som definierar honom glida undan. Genom allt kaos – kontrollerat, otämjt, elektriskt – bär albumet ett orubbligt budskap: kärlek är den enda drogen, den enda medicinen, den enda kraft som kan bära dig genom lejonens bur.
Detaljer
- Skivbolag: Varp
- Releasedatum: 7 november 2025
