När Chilli Jesson först dök upp på omslaget till Zona Musical långt tillbaka 2012 var det som hälften av den mest karismatiska, kaotiska indiefrontman dubbelakten sedan Pete ’n Carl. Palma Violets, enligt rubriken, var ”det bästa nya bandet i Storbritannien”. Jesson, deras basist och någon gång sångare, var operationens obesvärat coola språkrör. Men bakom de ungdomliga knallarna och det konstigt rufsade håret hade Jessons tonårstid varit tumultartad. Vid 14 förlorade han sin far i drogberoende, och det är denna sorg som musikern – nästan 20 år senare – tar upp med sin nya satsning, Dead Dads Club.
Projektet (som följer ett kortlivat andra band, Crewel Intentions, och en tidigare, eponymt namngiven solosatsning) kanske låter lite på näsan, men musiken i dess debutskiva är allt annat än. Ironiskt nog, med tanke på ämnet, är det det mest självsäkra, livfulla verk som Jesson har skapat sedan Palmas tidiga dagar.
Han har beskrivit ’Dead Dads Club’ som en narrativt driven skiva som spårar de omedelbara åren efter hans förlust, men texterna är tillräckligt abstrakta för att förhindra att konceptet dominerar alltför. Det finns ett vemodigt hopp på premiären ’It’s Only Just Begun’, ett minne av skramlade föräldrars argument i kärnan av ’Running Out of Gas’, och en sista, kvardröjande känsla av ljus i slutet av tunneln på närmare ’Need You So Bad’, men för det mesta är dessa låtar som står sig på egen hand utanför varje större inbilskhet.
Deras styrka kommer delvis från produktionen av kotletterna av Fontaines DC:s Carlos O’Connell. Under de senaste åren har Jesson spelat som turnerande medlem i de irländska giganterna och erfarenheten har helt klart gett honom ett skott i armen. ”Don’t Blame The Son For The Sins Of The Father” börjar med en häpnadsväckande introduktion som gärna kan passa in i ”Romance”-spelboken, medan de Jack White-liknande gitarrerna på ”Goosebumps” är grisliga och slitande på de mest fräcka sätt. Vid sidan av den slingrande underlivet av ”Humming Wires” är de några av skivans bästa ögonblick: låtar designade för att höjas högt och spelas live.
Men det finns en imponerande variation i ”Dead Dads Club” också. ’Volatile Child’s direkta indie-hooks kastar tillbaka till det melodiska smarta från tidiga Strokes; ”Junkyard Radiator” anländer vinglig och desorienterad i ett drogfyllt, psykiskt dis, medan ”Need You So Bad” ringer med en mild form av eufori. Genom att gräva i sina mest dystra stunder har Jesson styrt sig själv musikaliskt tillbaka på kurs: ingen vill någonsin gå med i Dead Dads Club, men åtminstone om du är där har du ett bra soundtrack.
Detaljer
- Skivbolag: Fiction Records
- Releasedatum: 23 januari 2025
