En blå morfo är en fantastisk fjäril med ursprung i Brasilien, med en livscykel så dramatisk att varelsen har kommit att representera transformation, tillväxt och börja om för många, med vissa som tror att man kan ge dig en önskan om du råkade ut för den. Radioheads Ed O’Brien var i behov av allt ovanstående.
Efter att COVID slog i bromsen för världen runt släppet av hans 2020 debutsoloalbum ”Earth”, släppt under hans initialer EOB, befann han sig vilse i tystnaden med sinnet som speglade katastrofen över hela världen och en livstid av försummade trauman och uppdämda problem. I en djup depression vände han sig till naturen som omgav hans lantliga walesiska hem och den tillflyktsort som låtskrivandet erbjöd honom för att känna sig tillbaka mot ljuset.
Det välförtjänta ljuset strålar ut genom ”Blue Morpho”, producerad av Paul Epworth (Paul McCartney, Adele, Glass Animals). Medan den karnevalsinspirerade ’Earth’ var ömt folk möter lycklig dansbarhet, förlorar den här uppföljaren inget av det kalejdoskopiska underverket utan kommer med mycket mer idisslande utrymme och känslan av ett frodigt landskap i bredbildsbild.
Den hypnotiska, fingerplockade akustiska psych-folket i ’Incantations’ leder oss vid handen till lägerelden när O’Brien lägger ut allt för att uttrycka ”spöken för länge sedan”att han har varit”springer från” i flera år att vila i sin strävan efter ”en högsta kärlekTitelspåret översvämmer sedan skivan med färg när han driver över den svepande och filmiska orkestreringen med all den coola zensamlingen av en Oxford-född Beck eller en återfödd Nick Drake.
’Blue Morpho’ skänker den hemliga såsen som O’Brien alltid har lagt till Radiohead-receptet samtidigt som den ger en tonic för dem som behöver det. ’Sweet Spot’ använder sin underskattade röst lika mycket som ett instrument som de försiktigt glidande strängarna, innan ’Teachers’ vrider upp saker och ting som en lös och funky wig-out för fans av de rökiga jazzigare hörnen av ’Amnesiac’ om än med mycket mer drogad eufori. ”Jag har gått vilse”, varnar han, innan han dansar sig tillbaka till den.
De värmande och omgivande instrumentalerna i ’Solfeggio’ och ’Thin Places’ känns båda som gryning innan O’Brien drar slutsatsen att ”soliga dagar väntar på mig” på den vidsträckta strandklara 10-minuters närmare ’Obrigado’, som går från balearisk banger till chillwave-ljudlandskap till en proggig Pink Floyd-lik gitarr och tjutsläpp. Det här är ljudet av helande, med Ed O’Brien ur sin kokong och i bländande flykt.
Detaljer
- Releasedatum: 22 maj 2026
- Skivbolag: Överskridande
