När ditt debutalbum slutar med huvudpersonen – och din konstnärliga namn – mördade och sjunger från efterlivet, vart går du därifrån? Sedan 2022: s ”Preacher’s Daughter” har förväntningarna tyngt på Hayden Anhedönia att inte bara följa upp sin debut som Ethel Cain med ett mästerverk, utan att mätta den tvångsmässiga, popstarliknande fandom som spratt upp kring hennes sjukligt andliga musik såväl som hennes personliga liv. Hon har nyligen ber om ursäkt för stötande uttalanden och återuppstått inlägg på sociala medier som hon hade gjort tidigare – provocerande diskurs som, legitim kritik åt sidan, har lite att göra med sitt konstnärskap nu.
I januari släppte Anhedönia ’Perverts’, en 90-minuters ’EP’ av skelettballader och byggnadsrattling drönare som fungerade som en medvetet svår rejoinder till casuals och skeptikerna. Hennes andra officiella album, ’Willoughby Tucker, I’ll Always Love You’, återvänder till Daughters of Cain Saga som en prequel som följer Ethel Cain -karaktären som tonåring. Det är den mjukaste av hennes skivor, men kanske den mest känslomässigt våldsamma. På öppningsspåret ”Janie” kan vi redan känna vart saker är på väg: ”Vänligen lämna mig inte / jag behöver alltid mer / vänligen lämna din mest tyst dörr. ”
’Fuck Me Eyes’ är den enda poplåten här, en glitterig, dömd karaoke -ballad som låter som ’Bette Davis Eyes’ via Tvillingtoppar. Det är det lyckligaste ögonblicket på albumet, men det handlar om Ethels avund av en annan gymnasieflicka som ”Går till kyrkan direkt från klubbarna / De säger att hon ser ut som sin mamma före drogen”.
Fram till nu har de flesta Ethel Cain-låtar haft en till synes motsägelse: Major-nyckelmelodier ovanpå jordnära arrangemang och döljer deras känslomässiga förödelse i synen. ”Nettles”, en åtta minuters countryballad, är något annat. ”Vi var i ett lopp för att växa upp / igår, till och med idag, ’till imorgon / men när växten sprängde / en bit granat flög och bromsade den delen av dig”, Sjunger hon och minns hur djup Ethels ovillkorliga kärlek var för Willoughby. Det är första gången Anhedönia helt tillåtit ömhet i sin musik – inte i tjänst för tragedi, utan trots det.
https://www.youtube.com/watch?v=sp0us82q1ck
Resten av albumet är ett tåg som tuggar mot skjärsild och återvänder till Anhedönias bekanta Slowcore -låtskrivning. Låtar som ’Dust Bowl’, ’A Knock at the Door’ och ’Tempest’ bildar ett otydligt porträtt av Ethels känslomässiga tillstånd: ”Fråga mig inte varför jag hatar mig själv / När jag cirklar av avloppet / orsakar döden, det tar för lång / och jag kan inte vänta. ” Solace kommer i form av tre drone -mellanrum, var och en byggd runt bara två ackord, vilket framkallar känslan av solljus på södra landskap lika vackra och ödsliga som de människor som bor i dem.
På avslutningsspåret ’Waco, Texas’ accepterar Ethel ett liv av ingenting, även om hon fortfarande förutser den minsta möjligheten att Willoughby någonsin skulle kunna återvända till henne. Det är en till synes hopplös slutsats, men raison d’être i detta album är inte nihilism – det är den rena, hängivna kärleken som Hayden Anhedönia har för sin huvudperson, även genom hennes lidande. Om detta verkligen är slutet på hennes berättelse är det svårt att föreställa sig ett mer hjärtligt sätt att lägga Ethel Cain för att vila.
Information
- Utgivningsdatum: 8 augusti 2025
- Skivbolag: Döttrar till Kain Records
