Om det är något Joji konsekvent levererar på så är det en jävligt bra ballad. Ända sedan sin debut-EP 2017 har den japansk-australiska musikern gjort hit efter hit genom att blanda sin polerade croon med framåtriktade alt-R&B-beats. Men 2022 års avskalade, pianoledda ”Glimpse Of Us” gav Joji hans största smash hittills. Det visade sig att han inte ens behövde den tjusiga produktionen: Joji har bara denna medfödda talang för att låta helt hjärtkrossad samtidigt som han undviker för mycket schmaltz.
’Piss In The Wind’ följer på Jojis förkärlek för kärlekskrank lyrik, men den här gången med en twist. Doppa tårna i indierock och klubbstilar, det är en 21-låtars best med en handfull låtar som knappt kommer in på två minuter. Resultatet är en utforskande, impressionistisk albumresa – en där låtar ebbar ut och flyter alldeles för snabbt.
Den rastlösheten är särskilt frustrerande när Joji utmärker sig i de spår han lägger ner. Den opolerade charmen hos ”Love You Less” och dess tråkiga shoegaze-toner förhöjer bara den brutala klarheten i Jojis röst när han förtvivlat sjunger: ”Om jag älskar dig mindre / kommer du att älska mig mer?”. Sedan finns det låtar som ’If It Only Gets Better’, som kombinerar folklig instrumentering som fingerplockade gitarrer och handklappar med en hotfull 808 – en djävulsk kombination som slutar för tidigt.
De många dansspåren som Joji peppar på fortsätter att avslöja hans kamp för att utveckla någon av sina idéer. ’DYKILY’ upprepar samma Jersey club-beat med liten effekt, medan ’Last Of A Dying Breed’ introducerar ett blandat techno-beat som piggybackas av ’Love Me Better’ några låtar senare. Problemet är att ’Last Of A Dying Breed’ och dess sorgsna körsång är mycket mer framgångsrika i att skapa atmosfär än den sparsamma minimalismen i ’Love Me Better’, vilket gör att den senare känns ihålig och härledd.
Det är synd att låtlistan känns som ett slag, särskilt när hårdslående trap-snällare som ”Pixelated Kisses” drar igång förfarandet. Det finns lite andrum för att uppskatta låtar som melankolin i ’Past Won’t Leave My Bed’ eller den klubbiga katarsisen i ’Rose Coloured’ – de är begravda mellan många lösa sketcher som inte lyckas bidra till en större bild.
Det finns en känsla av att Joji försökte lappa ihop en bredare berättelse genom att skapa flyktiga vinjetter. Tyvärr har han skapat ett scattershot-album genom att göra snapshot-låtar. ’Piss In The Wind’ planterar rikligt med frön för Jojis nästa riktning – nu behöver han bara låta de goda idéerna växa fram.
Detaljer
- Skivbolag: Palace Creek
- Releasedatum: 6 februari 2026
