När ogene ringer och vågorna kraschar låter Knucks det vara känt från början: ”Jag har sagt till mig själv / Innan allt annat är jag en afrikansk man”. Det är en linje som sätter tonen för hans andra album ”A Fine African Man” – en deklaration, en hemkomst och ett manifest på en gång. Han har alltid varit en historieberättare vars uppväxt i London format hans flöde, men det nigerianska arvet pulserar tyst under varje bar. Nu när han var i trettioårsåldern ville rapparen-producenten göra något för sin kultur och översätta sina rötter till något universellt som kan röra sig lika lätt genom Lagos gator som i Londons stadsdelar.
’A Fine African Man’ positionerar Knucks som en modern diasporisk griot: krönikör, celebrant och översättare för både insiders och de som precis blivit inbjudna. Trots att den är född i nordvästra London är den här skivan större än bara brittisk rap med sin bredare berättelse om afrikansk identitet, utforskande av pojkedom, manlighet och intim reflektion. Inledningsspåret, ’Masquerade’, är ett vackert exempel: med hans föräldrar som lägger till blommor som ogene-klockspelet och kallandet av Knucks riktiga namn Afamefuna – som betyder ”Mitt namn kommer inte att glömmas” – introt är ett eteriskt ritualistiskt samtal, som samlar alla som de skulle hemma innan någon berättade en berättelse av stor betydelse.
Genom ”A Fine African Man” rör sig Knucks verser med rytmen av talad poesi – som dagboksanteckningar, alla inlevda och ofiltrerade. Men albumets ömmaste ögonblick kommer på ”Yam Porridge”, där han återkallar sitt yngre jag, ensam på en nigeriansk internatskola, och hittade hem i trösten hos en middagsdam som gjorde den bästa skålen som finns. Tiwa Savages röst glider in sött (”Allt du vill, jag är här / Fullt förtroende, ingen rädsla”), som ger den lyckliga värmen av moderlig tröst. ’Yam Porridge’ är det tydligaste beviset på att Knucks är en av den här generationens skarpaste berättare – riktig rap behöver inte vara lyriskt komplex eller superkonceptuell: ibland fungerar enkla ord också.
Även om det här albumet är en ny sonisk utforskning för Knucks, kan du fortfarande få en glimt av grunden han skapade för sig själv. Sedan hans debutmixtape ’Killmatic’ 2014 har Knucks alltid gynnat groove och rytm, perfekt balansen mellan stämning och mening – vilket gör att det vanliga känns filmiskt. På ’A Fine African Man’ har den instinkten mognat vackert. ”Är du okej?” är full av neo-Afrofusion svullnad, all basvärme och glansiga tangenter, men med djup under sin glöd. ”Pure Water” återkallar den dystra borrproduktionen som först byggde upp hans legend, som förkroppsligar det obevekliga slipandet som definierar Knucks: att alltid röra på sig målmedvetet, jaga något verkligt.
Allt detta görs med stor nigeriansk stolthet, manifesterad genom bravader. ”No Shaking” ser Knucks länka ihop sig med Phyno, och byta barer på sitt modersmål över ett skevt grimetrap-liknande beat som förenar London-gris med Lagos swagger. Sedan finns det ”Nkita” med den brittiska fällstöraren Fimiguerrerro – ett aggressivt, skrytsamt spår om att vara topphund som lägger till lite bett till den mestadels mjuka skivan. När vi kommer till låtar som den chirpiga amapiano-stilen ’Container’ och den groovy ’Palm Wine’, är det ett fullödigt firande som sträcker sig in i de vidsträckta hörnen av diasporan.
’A Fine African Man’ lyser som en levande skildring av Igbo-kulturen genom ögonen på någon som både tillhör och (en gång) en outsider. Med hjälp av kärlek, kamp och tillväxt som sin färgpalett målar Knucks både efter minne och upptäckt. Om ”Alpha Place” återspeglade London, här, vänder Knucks sin spegel mot Nigeria och vattnar sina rötter genom ljud och seder från sitt fosterland. Knucks är inte längre pojken från Kilburn, utan står högt som en fin afrikansk man vars talang aldrig kommer att glömmas.
Detaljer
- Skivbolag: No Days Off
- Releasedatum: 31 oktober 2025
