Den typ av framgång över natten som Sleep Token’s 2023 -album ’Take Me Back To Eden’ satt i rörelse råkar helt enkelt inte rock och metallband längre. När det gäller hastigheten och skalan för detta fenomen har de inget 2000-talets lika i sin genre. Inställd på att ladda ner Festival nästa månad, innan en hösten amerikansk arena -turné som såldes direkt, har de utan tvekan avskräckt nya RCA -etikettkamrater som ger mig horisonten som det hetaste alternativet i världen just nu.
Inför trycket att följa ”Take Me Back to Eden” svarade den anonyma fyra-delen i mars med en till synes bekant comeback-singel i ”Emergence”. Det är tills de slog en utökad jazz -outro i slutet och påminde alla om den oförutsägbarhet som skulle fortsätta att definiera deras nästa era. Strax efter, uppföljningsspåret ’Caramel’ Gatecrashed den brittiska topp 10, på något sätt hittade ett sätt att locka sin reggaeton-infunderade takt mot en pulveriserande svart metallhoppscare. Soul-startande ”Damocles” bröt också topp 30 och framhöll hur djupt sömntoken har trängt in i mainstream i uppstarten till fjärde albumet ”även i Arcadia”.
Den skivan bör fortsätta det brittiska bandets uppstigning till toppen av rockvärlden, utan att kompromissa med något av det som gör dem så spännande. Åtta minuters öppnare ”Look to Windward” kan vara ett helt album i sig. Den sätter upp korsningen framöver med sin outhärdliga, filmiska spänning, som sedan förintas av en tyngd som huggar genom den som en böcker. Dess oroande texter kämpar med förestående undergång och den oundvikliga livscykeln (“Hosta upp blod i skymningen / allt ser lika ut”), Också ordentligt introducera viktiga bitar av lore: House Veridian och Feathered Host (“Jag lever vid fjädern / och dör av svärdet”).
Sleep Token’s Rise har inte varit utan någon strid, något de bryter på det här albumet. ”Caramel” och ”Damocles” ger oss tillgång till den oroliga människan bakom bandledarfartyget, den tidigare tacklingen som den invasiva fläkttoxiciteten som har vuxit med deras framgång framåt (basist III: s födelsecertifikat läcktes påstås i januari i januari). Konstnärligt och lyriskt djärvt, det sockerrockar dyrbart lite (“Scenen är ett fängelse … livrädd för att öppna min ytterdörr”) Jämfört med det lyriska grå området som sover token vanligtvis upptar.
https://www.youtube.com/watch?v=0ndqyzvbpho
Fartyget spottar lika trubbiga sanningar över att blinkande R & B klippte ”tidigare själv”, vilket exemplifierar hur piano- och synth -melodier hjälper till att diktera tonen i ”även i Arcadia” – det finns inget behov av dominerande gitarriff som ”hypnos” eller ”det erbjudande” den här gången. På samma sätt svarar det gudomliga titelspåret på noterna – och det är rakt ut ur Game of Thrones Betyg, bär kännetecknen för någon form av kritisk dom för fartyg. Vi hör honom tillfälligt brusande för första gången, kanske äntligen äger bilden av den gudom han har byggts upp för att vara (”Jag är den sista guden”).
Över 15 minuter av ’Getsemane’ och ’Infinite Baths’, Sleep Token får ännu mer. Liksom en del av genren som böjde på ’Take Me Back To Eden’, krossas de tidigare Math-Rock, Stadium-Rock och Trap, medan den sistnämnda utopiska bilderna krossas av dunkande blackgaze och Doom Metal, rivning av albumet bort från Arcadia och in i det okända.
”Även i Arcadia” spricker alla förväntningar på glömska och bygger på modet av dess föregångare, soniskt, medan dess texter avslöjar den mest exponerade versionen av fartyg som vi har sett ännu. Från Eden till Arcadia – och därefter – låt dyrkan fortsätta.
Information
- Skivbolag: RCA Records
- Utgivningsdatum: 9 maj 2025
