Vad gör man när de når toppen av kommersialiteten som konstnär? För Steve Lacy kom denna karriärhöjdpunkt via 2022 års ”Bad Habit”, en allvarlig, självreflekterande klagan badad i oupphörliga längtan efter efterklokskap från hans hyllade andra album ”Gemini Rights”. När låten nådde nummer ett på Billboard Hot 100, förändrade låten en stabil kultkarriär – en färgad av hans individuella verk med sådana som Ravyn Lenae och Thundercat, och som en del av det produktiva, bloggerans breakout-kollektivet Internet.
Det verkar alltså som om Lacys svar på sitt mainstreamgenombrott är hans senaste album ’Oh Yeah?’, en sorts kontinuum till ’Gemini Rights’, men också till hans debutalbum ’Apollo XXI’ från 2019 på något sätt, hans radikala uppvisning av ärlighet som fortfarande är en central del från det ögonblick det uppvaktar trumhinnan. Albumets titelspår och öppnare är genomsyrad av existentialism, Lacy ifrågasätter poängen med livet, skada och sårbarhet. ”Jag vill inte förlora igen / snälla, jag ber / Kan mitt hopp vara av värde?” han funderar över elgitarrriff som utgör centrala grundsatser i den psykedeliska pop-rock-arkitekturen.
Denna transparens är inte en strategisk metod, den kretsar kring Steve Lacy i både hans personliga och konstnärliga liv. Oavsett om han erkänner sitt självsabotage (’Is It Cool?’ med SZA), binder sig över frånvarande faderism tillsammans med juggernauten Soulquarian Erykah Badu (’Pure Color’) eller lägger upp ett nytt foto som omfamnar en starkt ryktad ny pojkvän Omar Apollo, avslöjar Lacy på sina egna villkor. Men albumet konfronterar inte bara Lacys personliga frustrationer, det tittar också på större samhälleliga grubblerier också. Alt-rock, soul-infunderad öronmask ’Doom’ erkänner ett plågat dejtinglandskap från sena millenniet och Gen-Z, till exempel, och erbjuder skälen till Lacys hedonism, självsabotage och känslomässiga osäkerhet.
Lacys ultimata superkraft ligger i hans förmåga att servera större utgåvor med ett närande märke av kortfattadhet. ”Åh ja?” sipprar med kännetecken av idisslande och nöd, oräddhet och ånger, men den mångfacetterade konstnären kan lugna spänningen av kontemplation och beslutsamhet. Hans instinkter gör att han kan röra sig ordentligt när det behövs, aldrig dröjer sig kvar i en känsla till den grad att den känns överflödig, eller som självsabotage, han är snabb att tyda lektionen eller känslan, det är ett förtjusande, nästan lovvärt märke av självreflektion.
”Åh ja?” visar Lacys förmåga att möta tidsandan där den är, hans reflektioner känns som personliga anekdoter för lyssnaren – en spegel till ett samhälle som upplever allt, överallt på en gång mitt i en polykris. Hans avslutande kommentarer, på albumet närmare ’Bebe’, kapslar kanske denna kompetens bäst: ”Har du dina löften, bitch? För jag gör / det är historien om den gången jag fick mitt liv i sönder”. Det är ännu en påminnelse om att singer-songwritern aldrig kommer att springa från möjligheten att prägla sina upplevelser (och våra också) – en störtflod av liknelser, lektioner och i slutändan den gudomliga paradoxen av mänsklig motsättning.
Detaljer
- Skivbolag: RCA Records
- Releasedatum: 17 juli 2026
