Om du blev myndig i början av 2010-talet kan det vara svårt att förstå att Tame Impalas Kevin Parker nu har tillbringat fler år med Rihanna än sin lokala psykrockscen. Hans uppgång inom popmusik har krävt att han kämpar mot långvarig ångest, en egenskap som annars gjorde honom bekväm som en självständig inspelningsartist sedan han startade projektet. Hans senaste album, ’Deadbeat’, kommer som den tydligaste påminnelsen om det. Här står Parker inför en ny nivå av stjärnstatus och ett större okänt: faderskap, som något antyds av dess konstverk och titel.
År 2020 gick Parker över till popindustrin och fick samarbeten med sådana som Lady Gaga, Kanye West och The Weeknd, efter den långsamma framgången med 2015 års ”Currents”. De lysergiska spåren i det årets ’The Slow Rush’, även om de var mindre omedelbara än något annat från ’Currents’, fick energi av dessa samarbeten, tillsammans med hjärtslagen från 90-talets housemusik. Under samma period gifte han sig, köpte stugan vid havet där han spelade in ’Innerspeaker’, vann en Grammy och arbetade på ett helt album med Dua Lipa.
År 2025 är han på en annan plats i sin karriär, men han har inte helt skakat av sig sina hängningar. Genom sitt arbete, från ’Innerspeaker’ till ’Currents’, genomsyrade Parkers överväldigande känsla av obehag med sig själv i hans texter. Om det inte var tydligt att Parker var en introvert som kämpade med självkänsla och hjärtesorg, stavade hans album ”Lonerism” från 2012 det med fet stil. Även när hans brygd av psykedelia omvandlades till en sammetssirap av pop, fick hans funderingar, oftare än inte, gott om muskler och melodi, vilket resulterade i en rejäl dos melankoli du kunde dansa till.
Men där han på ”The Slow Rush” försökte försona sig med sin osäkerhet för att jorda sig genom ett nytt liv, är ”Deadbeat” där han omfamnar dem som en del av sitt DNA. ”Ju mer framgång jag har, desto mer känner jag att jag lever i en lögn. Det är en bluff”, erbjöd han sig till GQoch tillade senare att namngivningen av albumet ”kändes så varmt och tröstande för världen att veta att det är så jag ser mig själv”. Självföraktet på dess yta maskerar en djupare konflikt inom ’Deadbeat’: att Parker har vuxit utanför sin komfortzon, bara för att träffa en sorts lyrisk tröghet som blir skadlig för hans nya musikordförråd.
För det första har öppningslåten ”My Old Ways” Parker ropar ”Jag säger till mig själv att jag bara är människa” över en pianoloop, som bygger in i en överdådig houserytm, där han erkänner att han är ”klarar knappt” medan ”jävla alltid med något”. ’No Reply’, en låt om att inte svara på hans texter, innehåller stammar av amapiano och psych-pop när han klagar över att han är alltför uppslukad av sina elände. I det dramatiska discot av ’Dracula’, inspirerat av Quincy Jones arbete på ’Thriller’, liknar Parker sig själv som en instängd som finner tröst i mörkret: ”Jag springer tillbaka till mörkret, nu är jag Mr Charisma, jävla Pablo Escobar”. Genom sitt fjärde spår ’Loser’, albumets första singel, hamras hans osäkerhet så ner till lyssnaren – ”Jag är en tragedi / försöker räkna ut hela mitt liv” – att det börjar står i vägen för hans arrangemang, som än så länge är fantasifulla och varierande jämfört med den stilistiska tråkigheten i ’The Slow Rush’.
’Oblivion’, nästa låt, begraver Parkers sång i en disig ström av trög dancehall där det låter som att till och med Parker tänkte tygla texten lite. ”Not My World” växlar till ett formellt teknikhus, där Parker tillbringar det mesta med att driva innan det utvecklas till ett stort rumsrave. Här hämmas dansmusikens förmåga att inspirera katarsis och rörelse av Parkers oförmåga att gå bortom sin solipsism. Spåret fortsätter också mycket längre än det borde, och fungerar bättre som ett spår för en DJ att höra snarare än mittpunkten på ett album för att tvinga lyssnarna att fortsätta.
Lyckligtvis hittar Parker sitt spår igen på ”Piece of Heaven” och ”Obsolete”, där hans växtvärk och kamp för fred lyfts upp av ett synth-pop-beat som står i tacksamhetsskuld till Enyas ”Orinoco Flow” och ett R&B-klipp med en omisskännlig nick till Timbaland. ’Ethereal Connection’ morrar med sin industriella technosmak, stritter mot Parkers sång när han sjunger sött: ”Du och jag har något / som jag aldrig kan beskriva”. Det avrundar tillbaka till samma problem som är mest anmärkningsvärda i ’Oblivion’ och ’Not My World’ – han kämpar för att matcha drivkraften i denna musik med sina dagdrömklotter. Avslutningslåten ’End of Summer’ är en technoodyssé som uppvisar mer av samma sak, en kod för albumets sjukdomskänsla.
I den GQ intervjun, öppnade Parker upp om föräldrarnas försummelse i sin barndom, vilket drev hans introversion och passiva natur. På den tiden kunde lyssna på techno få honom att känna ”som jag inte fysiskt är där jag är just nu, som om jag är i yttre rymden”. Avslöjandet – tillsammans med valet att visa att hans likhet omfamnar sitt barn på skivomslaget – skulle antyda någon form av återvinning av hans förhållande till det, nu när han befinner sig i en mycket mer givande, men krävande, punkt i sitt liv. Det fungerade till viss del på ’The Slow Rush’, där Parker försökte sträcka sig efter solljus. Här, där han är ute i det fria, i fullt ”bush doof”-läge, är urkopplingen helt enkelt svår att förstå.
Detaljer
- Skivbolag: Columbia Records
- Releasedatum: 17 oktober 2025
